Pysslarn&Pyret

Förra veckan fick vi ta oss en titt på vad det är för en liten filur som bor i min mage. Det var så häftigt att se! Först låg pyret med händerna bakom huvudet och chillade, sen kom en liten hälsning - fem små fingrar som vinkade mot oss på skärmen. Magiskt. Allting såg ut som det skulle, enligt barnmorskan. Det var så otroligt skönt att höra. Sen frågade vi om kön. Hon kikade lite och sa; "Jag ser nåt misstänkt där mellan benen. Det är en liten kille."

 

Vi ska få en liten pojk. En liten E. En liten mini-Jensa! Jag är så lycklig. Och Jens är nöjd eftersom han haft rätt hela tiden...

 

Idag går jag in i 20:e graviditetsveckan, 47,9% har gått. Snart är första halvlek avklarad! Har gått upp ca 6 kilo nu och illamåendet hänger i, dock inte lika kraftigt som tidigare. Min nya craving är något så simpelt som vatten, det tackar vi för...Jag har börjat känna sparkar nu, eller 'fladder' känns som en bättre beskrivning. Det är mysigt. Lillen håller mig sällskap nu när J har emigrerat till Linköping för en månad. Sover mycket igen, tror att E tar en hel del energi nu när han växer till sig. När vi var på VUL i v.10 så var plutten 1,8 millimeter.  Just nu är han ungefär 1,5 decimeter och väger ca 225g. Det är helt galet vad han växer! 

 

För några dagar sedan vaknade jag på morgonen och kände en sån enorm sorg. "Idag är det mammas födelsedag...Vår bebis har ingen mormor, det gör mig ledsen." Och med det sagt så brast det. Jag är fortfarande ledsen. Den här tiden på året är alltid känslig, det ligger så mycket i luften. I år mer än någonsin. Vi ska få barn. Jag ska bli mamma. Och min mamma skulle blivit världens bästa mommo. Det som gör mig mest ledsen är att vårt lilla pyre aldrig kommer att få träffa henne, aldrig få en alldeles egen relation till sin mormor.

 

 

På måndag går jag in i andra trimestern - tiden går inte så långsamt ändå! Nu börjar jag landa i det här, att det faktiskt kan gå hela vägen den här gången. Inga blödningar eller konstigheter. En mage som börjar synas, uppifrån ser den riktigt gosig ut. Jag har fått tuttar också, har alltid undrat hur det känns...

 

Jag har mått illa sedan v.7 och det är nog salta kex och riskakor som varit min räddning. Har förbrukat en hel del apelsiner också, det bara rasslar till så är den skalad och uppäten. Jag har utvecklat ett visst sug efter det mesta med citronsmak, samt kommit tillbaka till massa saker jag gillade som liten. Enkla smaker, inget tjafs. Kaffesuget försvann för två månader sedan och har lämnat mig med en viss social tomhet. Jag vill ju vara kaffesugen! Skaldjur klarar jag inte heller av, alla instagram-bilder på kräftskivor har fått det att vända sig i magen...

 

Nu är jag i v.14 och hade någon vision om att illamåendet skulle vara borta. Istället började jag kräkas för någon vecka sedan, det eskalerade i fredags och sedan gick jag loss på Postafen. Det hjälper! Får behålla maten i magen igen. Bieffekten är att man blir dåsig - vilket har varit rätt skönt faktiskt. Jag har ju den enorma förmånen att vara arbetsbefriad fram till födseln, så jag kan ju dåsa gärnet hela vintern om det skulle vara så. Försöker ändå att inte ta tablett varje dag, det känns bättre att kunna klara sig utan. 

 

Första trimestern skulle jag sammanfatta som en enda ihärdig bakfylla - inte olidlig på något sätt, men ganska påfrestande ändå. Samtidigt vet jag som sagt att jag har det otroligt lyxigt som får vara hemma. Det i sig är en omställning, speciellt efter att ha pendlat och levt två liv innan. Man får så mycket tid, att man slösar den frikostigt på ingenting. Sedan får man lite ångest över att man gjort just ingenting. Mitt liv bestod mest av jobb och träning förut, nu är båda delarna borta. Jag har rört på mig de dagar jag inte mått så illa, men det är inte samma sak. Jag flåsar efter en tur till postlådan, kan inte ge gärnet i gymmet, måste tänka efter en extra gång och undvika vissa övningar - det känns som rehabträning. Jag hatar rehabträning, det kan min sjukgymnast skriva under på...Sprang åtminstone midnattsloppet i Göteborg, det gick på vilja. Det är faktiskt lite jobbigt att inse att konditionen är borta och att man ser ut som en pork chop i sina träningslinnen - tror det tar lite tid för huvudet att hänga med. Jag hoppas iallafall få lite mer energi och motivation när illamåendet släpper, funderar på att börja simma då. 

 

Det känns som en seger att ha kommit hit, även om det är en lång väg kvar. Om en månad är det dags för UL, måtte allting se bra ut då också. Jag är inte orolig egentligen, men jag har lärt mig att aldrig ta någonting för givet. När jag snuddar vid tanken på att det faktiskt kan komma dåliga nyheter, så blir jag rädd. Jag vet inte hur jag skulle hantera en sådan sak, inte när vi kommit så långt. Jag är helt enkelt inte redo för att gå från hopp till förtvivlan en gång till.

 

 

 

 

 

Vi har fått se någonting fantastiskt. Ett litet pyre med tickande hjärta och små knoppar till armar och ben. En liten filur som ligger upp- och ner i min mage. Ett litet frö som kommer blomma ut i vår.

 

För precis tre månader sedan kom jag hem från sjukhuset, alldeles tom i kropp och själ - sådär som det känns när man förlorat något som kunnat bli fantastiskt. Den kändes så långt borta då, bebisdrömmen. Och nu, nu är den lika nära som en hand på magen. Livet är en märklig resa.

 

 

Överallt är de, magarna. De där magiska magarna med liv inuti. En sådan där som jag skulle haft om allt gått bra i höstas. Vi skulle fått en liten lagom till midsommar, och det kändes i själen på årets ljusaste dag. 

 

Eller så hade min mage just i detta nu blivit större för var dag fram till jul. Men det blir ju ingen högtidsbebis för oss nu heller. Fast vilket barn vill fylla år om julen?

 

Och medans jag drömmer om en jättemage så tränar jag hårt för att min ska bli mindre. Jag är en "allt eller inget-människa", på gott och ont. Så länge jag inte har en magisk mage, så ska jag åtminstone ha en platt. Kanske tränar jag mycket nu för att det är skönt att kunna ha kontroll. Det är skönt att kunna styra över vissa delar av sitt liv.

 

 

I måndags var en bra dag, dagen då kroppen meddelade att den verkligen var tillbaka igen - dessutom i en mycket bättre version. Sedan i höstas(då vi hade ett tidigt MF) så har jag haft så galet ont varje månad, mensvärk som slitit i vartenda jävla organ den kommit åt. Var inställd på samma sak denna gång, men faktum är att jag mår bättre än nånsin! Inte ont nånstans, tänker inte ens på att det är 'den' veckan. Jag har energi till tusen och magen är inte svullen, jag känner mig faktiskt nästan som en Libresse-tjej. En sån där superfräsch strålande varelse som liksom svävar nån millimeter ovanför marken och bara ler sig igenom det månatliga. Jag sa nästan. 

Det är märkligt ändå, hur man kan bli så glad över något som man tidigare blev så ledsen för. Varje månad när besvikelsen över att "det inte blev nåt den här gången heller", slog till och gjorde vilken dag som helst till den sämsta. När man hoppats så mycket att man faktiskt känt både det ena och det andra. Och så var det inga riktiga symptom ändå, utan bara en väldigt stark önskan.

 

Jag var gravid en gång innan jag och min Jens blev just vi. Då var det 1% chans(eller risk) att bli gravid och det blev jag. Jag blev så förstörd av att se de där två strecken, de var ju helt fel. Det var liksom Ödets jävliga prick över i:et, när mitt liv redan var åt helvete. Det var hösten som går till historien som den absolut mörkaste i min tid. En vän ringde, hon var så ledsen över att de kämpade och kämpade men ändå bara fick ett streck. Och jag var så ledsen över mina två.

 

Så gick tiden och en dag långt senare födde hon en liten dotter, resultatet av att aldrig någonsin ge upp. När ännu en tid gått, så var det jag och J som stod redo att bilda familj. Det blev missfall och sedan var det hopp och förtvivlan varje månad. En annan fin vän ringde och var så ledsen över sina två streck. Och jag var så ledsen över att vi kämpade och kämpade men ändå bara fick ett...

 

Som sagt, livet tar ingen hänsyn - det bara händer. Hela tiden. Man får acceptera att det är så. Det finns ingen kompromiss, ingen kvot av skit som måste uppfyllas innan man får sin lycka. Man får bitar kastade åt sig, bitar av allt vad livet kan innebära. Sen får man pussla bäst man vill, för att få ihop ett så bra motiv som möjligt. Jag är nöjd med mitt, faktiskt så skulle jag inte vilja välja bort en endaste bit, inte ens de som gör så ont att titta tillbaka på. För utan dem skulle jag inte vara den jag är idag, och jag vill vara jag. 

 

Jag har så mycket att vara tacksam för. Så många fina människor jag har i mitt liv. Så många fina minnen av människor som jag inte har i mitt liv längre. En alldeles egen Jens, världens bästa. Tänk att jag har hittat min soul mate, det är inte alla som får uppleva en sådan sak. Det är stort. Stort och underbart, oslagbart. Allting annat är en bonus. 

 

 

 

Kärleken finns lite överallt, om man bara tar sig tid att titta...

Joodå, nog är kroppen på g igen. Hormonerna är tillbaka starkare än nånsin. Jag antar att det är bra, att allt fungerar som det ska. Jag morrar och gråter och skojar om vartannat - det är som att ha svept en jävligt stark cocktail av känslor, och nu är jag full. Full och labil. Det kan gå lite hur som helst, stackars Jens som får trippa på den sköra tråden - fullt medveten om att allt han gör mycket väl kan resultera i att hans lynniga sambo biter huvudet av honom. Bara sådär ändå liksom. 

 

Dagarna innan 'den' veckan börjar känner jag mig oftast lite störd i huvudet. Allting är fel, jag vet egentligen inte vad eller varför, men nog fan är det fel. Det kryper i kroppen, så fel är det. Allting liksom skaver. Minsta lilla sak, typ att inte hitta konservöppnaren - kan utlösa en vulkan av fula ord, kreativt sammansatta till en ytterst opassande ramsa. Sen fnissar jag kanske, eller gråter en skvätt. Och så är jag ful också. Och fet, såklart. Ja, rent av äckligast i världen. 

 

Sen när syndafloden väl sätter igång så är jag inte så ful längre. Hjärnan kommer ur sin månatliga psykos och det slutar krypa inuti. Jens vågar skoja igen, utan att riskera livet...

 

Det är skönt ändå att veta varför man blir knäpp en gång i månaden, att det finns en förklaring.

 

 

Vi har haft en jättemysig helg, jag och J. I fredagskväll satt vi ute i växthuset med ett glas rosé, jag tycker så mycket om vår glasbubbla. Den är så full av liv. Små små frön som med hjälp av sol, vatten och lite kärlek har växt upp till starka plantor. Det doftar tomat och kryddor, det finns små röda gubbar. I Min kuvös.

 

I lördags vaknade jag upp med en kaffekopp bredvid sängen. Det är kärlek. Jag får alltid den gula med Lilla My, kanske för att jag brukar ha håret i en såndär knut? Kanske för att jag kan vara lite bitsk ibland? Jens får den med hattifnattarna, för att han är lång och har samma frisyr som dem. Det är kärlek.

 

På förmiddagen sprang jag milen ute vid Domarudden. Kändes som att det flöt på, men tiden säger någonting helt annat. Det retar mig att jag först nu insett att jag var i mitt livs form för två år sedan. Samtidigt är jag fruktansvärt besluten om att komma dit igen, och ännu längre. Har bra disciplin både med kost och träning just nu, jag tror det kommer bli bra det här. Springa är terapi, så det blir mycket löpning nu. 

På eftermiddagen åkte vi in mot stan, lätt kaos på grund av Stockholm maraton. Vi hamnade tillslut på en grekisk restaurang med tända ljus och god mat. Ett par bord ifrån oss satt en äldre man själv med en liten karaff vin och ett korsord. Jag fick ont i hjärtat. Sedan insåg jag att det egentligen inte behöver vara sorgligt, kanske gillar han den där stunden bäst på hela veckan? Bara för att man är själv betyder det inte att man är ensam.

 

Kvällen avslutades med KISS-konserten i Friends arena. Gamla gubbar med teatersmink och platåskor. Hur bra kan det bli? Riktigt jävla bra.

 

När jag vaknade i söndags kände jag mig gammal och bakfull, helt utan anledning. Vi drack ju bara vatten. Sedan vi flyttade ut hit så har livet fått en annan rytm, ett annat flow. Jag är inte längre gjord för folkmassor och sena nätter, nattugglan inom mig har flugit iväg för längesedan. Det känns både lite sorgligt och lite skönt. Jag har landat nu, i mitt paradis. 

 

Jag gjorde klart min byrå, mitt pysselprojekt. Vi har letat länge efter något att ha i hallen, men inget har haft rätt mått. Förutom IKEA:s skittråkiga budget-byrå i furu. Så den fick det bli! En makeover senare så är jag riktigt nöjd, det blev ju faktiskt som jag hade tänkt i huvudet. Och det är inte illa...

Jens byggde friggebod och jag körde 25 skottkärror med grus till uppfarten. Vi hade en hög med tio ton. Det är inte så mycket kvar nu. Bra träning blev det, fast det var min vilodag. Fikapaus under björkarna vid trätrallen, en fantastisk sommardag.

 

 

Helgen avslutades med en tur på motorcykeln. Färden gick till Svinninge och till Täljö, där vi hade sommarstuga när jag var en liten lintott med knubbiga ben. Det är så vackert därute, så vackert att det värker i själen. Det luktar häst, blommor och sommar. Det luktar liv. Åh! Att susa genom en sommarkväll med armarna alldeles för hårt runt J's midja, det är härligt det. Jag är lite rädd också, i kurvorna. Fast jag vet att han kör försiktigt när jag är med. Det är kärlek.

 

 

 

 

Ikväll, precis alldeles nyss så kom den där klumpen i halsen. Gråtklumpen. Där sorgen fastnar när man gett sig fan på att den inte ska ut genom tårkanalerna. 

 

Jag har varit borta några dagar, borta men hemma. I Finland, ute hos farmor där tiden står stilla. Där det luktar sommarlov och barndomsminnen, av blandad kompott. Jag minns att jag blev så ledsen när småfåglarna fastnade i de blå plastnäten över vinbärsbuskarna. När jag hittade dem. De såg ju ut alldeles som vanligt, fast stilla stilla...Jag minns glädjen över att sitta i hammocken av trä med min bror. Vi låtsades att det var en tågkupé. Mamma stod bredvid och var konduktör, tittade på våra biljetter innan vi fick kliva ombord. Hon stod för ljudeffekterna också, hon kunde både tuffa och tuta precis sådär som ett tåg! Det var så länge sedan, men ändå känns det som igår. Igår och för hundra år sedan. Det har gått många somrar sedan jag var därute. Nu var första gången utan farmor. Jag vet ju att hon är borta, ändå hade jag inte alls blivit förvånad om jag sett henne stå där med huvudet i trädgårdslandet...

 

Det farliga med att vistas i det tidlösa, är att verkligheten kommer så snabbt sen. Jag är hemma i Skärgårdsstad igen, hos min fina sambo som pussar mig på näsan och kramar mig extra hårt när jag är sådär ovanligt tyst. Och så brister det. Jag skulle ju inte gråta. Sen lättar klumpen i halsen. Det börjar spöregna ute. Jag springer barfota till växthuset, lyssnar på dropparna mot glaset och tar en liten liten jordgubbe - den smakar så mycket sommar! Allting kommer bli bra. 

 

Jag har en väldigt fin och himla klok vän. När jag precis blivit av min äggledare så skrev hon; "Och du, det är fasen mer impressing med någon som kan hjula med en hand". Jag håller fast vid den meningen, den ger mig hopp. Vi kan säkert få barn ändå, kanske får vi bara kämpa lite till. Det gör jag gärna, för jag vet att belöningen är det finaste en människa någonsin kan få. 

 

Jag ska lära mig hjula. Med en hand.

 

Imorgon har en vecka passerat sedan min operation, jag får ta bort mina 3 plåster. Då får jag se vad som blir kvar rent fysiskt av ett felnavigerat frö. Scars are souvenirs you never lose, the past is never far. Jag tror att det kommer kännas lite lättare då, för nu kliar det så. Både i kropp och själ. Annars så sköter sig kroppen exemplariskt, den läker fort och reagerar som den ska när gravidhormonerna sjunker. Som ett kvitto på att allt fungerar. Om någon dag kan jag till och med jogga. Då ska jag få upp pulsen och känna att jag fortfarande lever - eller att jag lever igen. Under mina tjugofem år så har jag som de flesta andra åkt på några smällar. Första gången så ville jag inte att livet skulle ta slut. Andra gången så trodde jag att livet tog slut. Tredje gången så hoppades jag att livet skulle ta slut.

 

 

Fjärde gången så vet jag att livet inte tar slut, det tar bara en paus ibland - och det är okej. Det är okej så länge man vet att man kommer resa sig igen. 

 

Den här bloggen blir kanske allt och kanske inget. En resa, en vän, ett förråd för allt som inte bara ryms i själ och hjärta. Den som vill får följa med, join the circus. Vem vet? Det kanske slutar med ett mirakel.