Pysslarn&Pyret

Om konsten att hjula med en hand...

Publicerad 2013-05-29 22:22:58 i Allmänt,

...Jag kan inte ens med två. 
 
Ikväll, precis alldeles nyss så kom den där klumpen i halsen. Gråtklumpen. Där sorgen fastnar när man gett sig fan på att den inte ska ut genom tårkanalerna. 
 
Jag har varit borta några dagar, borta men hemma. I Finland, ute hos farmor där tiden står stilla. Där det luktar sommarlov och barndomsminnen, av blandad kompott. Jag minns att jag blev så ledsen när småfåglarna fastnade i de blå plastnäten över vinbärsbuskarna. När jag hittade dem. De såg ju ut alldeles som vanligt, fast stilla stilla...Jag minns glädjen över att sitta i hammocken av trä med min bror. Vi låtsades att det var en tågkupé. Mamma stod bredvid och var konduktör, tittade på våra biljetter innan vi fick kliva ombord. Hon stod för ljudeffekterna också, hon kunde både tuffa och tuta precis sådär som ett tåg! Det var så länge sedan, men ändå känns det som igår. Igår och för hundra år sedan. Det har gått många somrar sedan jag var därute. Nu var första gången utan farmor. Jag vet ju att hon är borta, ändå hade jag inte alls blivit förvånad om jag sett henne stå där med huvudet i trädgårdslandet...
 
Det farliga med att vistas i det tidlösa, är att verkligheten kommer så snabbt sen. Jag är hemma i Skärgårdsstad igen, hos min fina sambo som pussar mig på näsan och kramar mig extra hårt när jag är sådär ovanligt tyst. Och så brister det. Jag skulle ju inte gråta. Sen lättar klumpen i halsen. Det börjar spöregna ute. Jag springer barfota till växthuset, lyssnar på dropparna mot glaset och tar en liten liten jordgubbe - den smakar så mycket sommar! Allting kommer bli bra. 
 
Jag har en väldigt fin och himla klok vän. När jag precis blivit av min äggledare så skrev hon; "Och du, det är fasen mer impressing med någon som kan hjula med en hand". Jag håller fast vid den meningen, den ger mig hopp. Vi kan säkert få barn ändå, kanske får vi bara kämpa lite till. Det gör jag gärna, för jag vet att belöningen är det finaste en människa någonsin kan få. 
 
Jag ska lära mig hjula. Med en hand.
 
 
 
 

Scars are souvenirs you never lose, the past is never far.

Publicerad 2013-05-21 09:54:49 i Allmänt,

Den här bloggen registrerade jag för ett par veckor sedan, när det låg en liten hemlighet i min mage. Tanken med Pysslarn&Pyret var att det skulle bli ett sådant där mysigt krypin med plats för allt från mina små pysselprojekt till träning till att följa lilla pyrets resa. Livet tog dock ingen hänsyn till vad jag hade tänkt - det gör sällan det, för någon av oss. Jag har haft det så bra, så länge. Ni vet, så där bra att man nästan väntar på Den stora smällen - den som slår till några gånger i varje människas liv, den som ingen kan parera. Inte ens med all vilja i världen. Oss träffade den en solig måndag i maj, och det gjorde ont. Så ont som ett utomkvedshavandeskap gör. Så ont som saknaden av en äggledare gör. Så ont som det gör att ha mist sitt efterlängtade lilla pyre. Riktigt jävla ont.
 
Imorgon har en vecka passerat sedan min operation, jag får ta bort mina 3 plåster. Då får jag se vad som blir kvar rent fysiskt av ett felnavigerat frö. Scars are souvenirs you never lose, the past is never far. Jag tror att det kommer kännas lite lättare då, för nu kliar det så. Både i kropp och själ. Annars så sköter sig kroppen exemplariskt, den läker fort och reagerar som den ska när gravidhormonerna sjunker. Som ett kvitto på att allt fungerar. Om någon dag kan jag till och med jogga. Då ska jag få upp pulsen och känna att jag fortfarande lever - eller att jag lever igen. Under mina tjugofem år så har jag som de flesta andra åkt på några smällar. Första gången så ville jag inte att livet skulle ta slut. Andra gången så trodde jag att livet tog slut. Tredje gången så hoppades jag att livet skulle ta slut.
 
 
Fjärde gången så vet jag att livet inte tar slut, det tar bara en paus ibland - och det är okej. Det är okej så länge man vet att man kommer resa sig igen. 
 
Den här bloggen blir kanske allt och kanske inget. En resa, en vän, ett förråd för allt som inte bara ryms i själ och hjärta. Den som vill får följa med, join the circus. Vem vet? Det kanske slutar med ett mirakel.
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela