Pysslarn&Pyret

Förra veckan fick vi ta oss en titt på vad det är för en liten filur som bor i min mage. Det var så häftigt att se! Först låg pyret med händerna bakom huvudet och chillade, sen kom en liten hälsning - fem små fingrar som vinkade mot oss på skärmen. Magiskt. Allting såg ut som det skulle, enligt barnmorskan. Det var så otroligt skönt att höra. Sen frågade vi om kön. Hon kikade lite och sa; "Jag ser nåt misstänkt där mellan benen. Det är en liten kille."

 

Vi ska få en liten pojk. En liten E. En liten mini-Jensa! Jag är så lycklig. Och Jens är nöjd eftersom han haft rätt hela tiden...

 

Idag går jag in i 20:e graviditetsveckan, 47,9% har gått. Snart är första halvlek avklarad! Har gått upp ca 6 kilo nu och illamåendet hänger i, dock inte lika kraftigt som tidigare. Min nya craving är något så simpelt som vatten, det tackar vi för...Jag har börjat känna sparkar nu, eller 'fladder' känns som en bättre beskrivning. Det är mysigt. Lillen håller mig sällskap nu när J har emigrerat till Linköping för en månad. Sover mycket igen, tror att E tar en hel del energi nu när han växer till sig. När vi var på VUL i v.10 så var plutten 1,8 millimeter.  Just nu är han ungefär 1,5 decimeter och väger ca 225g. Det är helt galet vad han växer! 

 

För några dagar sedan vaknade jag på morgonen och kände en sån enorm sorg. "Idag är det mammas födelsedag...Vår bebis har ingen mormor, det gör mig ledsen." Och med det sagt så brast det. Jag är fortfarande ledsen. Den här tiden på året är alltid känslig, det ligger så mycket i luften. I år mer än någonsin. Vi ska få barn. Jag ska bli mamma. Och min mamma skulle blivit världens bästa mommo. Det som gör mig mest ledsen är att vårt lilla pyre aldrig kommer att få träffa henne, aldrig få en alldeles egen relation till sin mormor.