En ängla-mormor
När jag var liten så var jag avundsjuk på alla barn som fick gå hem till sin farmor efter skolan, eller som gick på bio och restaurang med sin mormor. Båda mina bodde på andra sidan Östersjön, vilket är detsamma som andra sidan jorden när man är liten. Jag lovade mig själv att mina barn alltid skulle ha nära till sin mommo...
För några dagar sedan vaknade jag på morgonen och kände en sån enorm sorg. "Idag är det mammas födelsedag...Vår bebis har ingen mormor, det gör mig ledsen." Och med det sagt så brast det. Jag är fortfarande ledsen. Den här tiden på året är alltid känslig, det ligger så mycket i luften. I år mer än någonsin. Vi ska få barn. Jag ska bli mamma. Och min mamma skulle blivit världens bästa mommo. Det som gör mig mest ledsen är att vårt lilla pyre aldrig kommer att få träffa henne, aldrig få en alldeles egen relation till sin mormor.
Men varje gång vi cyklar om sommarkvällarna och dricker varm choklad efteråt, varje gång vi leker russinleken, varje gång vi sitter uppe hela nätterna och spelar kort, varje gång vi pysslar, varje gång jag sitter vid din sängkant och kliar dig på ryggen, så ska jag säga; "Såhär gjorde alltid din mormor". Och när du undrar var hon är så ska jag säga att hon finns lite överallt, att hon är färgen i höstlöven och värmen i solstrålarna. Att hon älskar dig trots att ni aldrig mötts och att hon alltid är nära, så nära som bara en ängla-mormor kan vara.
