Pysslarn&Pyret

Överallt är de, magarna. De där magiska magarna med liv inuti. En sådan där som jag skulle haft om allt gått bra i höstas. Vi skulle fått en liten lagom till midsommar, och det kändes i själen på årets ljusaste dag. 

 

Eller så hade min mage just i detta nu blivit större för var dag fram till jul. Men det blir ju ingen högtidsbebis för oss nu heller. Fast vilket barn vill fylla år om julen?

 

Och medans jag drömmer om en jättemage så tränar jag hårt för att min ska bli mindre. Jag är en "allt eller inget-människa", på gott och ont. Så länge jag inte har en magisk mage, så ska jag åtminstone ha en platt. Kanske tränar jag mycket nu för att det är skönt att kunna ha kontroll. Det är skönt att kunna styra över vissa delar av sitt liv.

 

 

I måndags var en bra dag, dagen då kroppen meddelade att den verkligen var tillbaka igen - dessutom i en mycket bättre version. Sedan i höstas(då vi hade ett tidigt MF) så har jag haft så galet ont varje månad, mensvärk som slitit i vartenda jävla organ den kommit åt. Var inställd på samma sak denna gång, men faktum är att jag mår bättre än nånsin! Inte ont nånstans, tänker inte ens på att det är 'den' veckan. Jag har energi till tusen och magen är inte svullen, jag känner mig faktiskt nästan som en Libresse-tjej. En sån där superfräsch strålande varelse som liksom svävar nån millimeter ovanför marken och bara ler sig igenom det månatliga. Jag sa nästan. 

Det är märkligt ändå, hur man kan bli så glad över något som man tidigare blev så ledsen för. Varje månad när besvikelsen över att "det inte blev nåt den här gången heller", slog till och gjorde vilken dag som helst till den sämsta. När man hoppats så mycket att man faktiskt känt både det ena och det andra. Och så var det inga riktiga symptom ändå, utan bara en väldigt stark önskan.

 

Jag var gravid en gång innan jag och min Jens blev just vi. Då var det 1% chans(eller risk) att bli gravid och det blev jag. Jag blev så förstörd av att se de där två strecken, de var ju helt fel. Det var liksom Ödets jävliga prick över i:et, när mitt liv redan var åt helvete. Det var hösten som går till historien som den absolut mörkaste i min tid. En vän ringde, hon var så ledsen över att de kämpade och kämpade men ändå bara fick ett streck. Och jag var så ledsen över mina två.

 

Så gick tiden och en dag långt senare födde hon en liten dotter, resultatet av att aldrig någonsin ge upp. När ännu en tid gått, så var det jag och J som stod redo att bilda familj. Det blev missfall och sedan var det hopp och förtvivlan varje månad. En annan fin vän ringde och var så ledsen över sina två streck. Och jag var så ledsen över att vi kämpade och kämpade men ändå bara fick ett...

 

Som sagt, livet tar ingen hänsyn - det bara händer. Hela tiden. Man får acceptera att det är så. Det finns ingen kompromiss, ingen kvot av skit som måste uppfyllas innan man får sin lycka. Man får bitar kastade åt sig, bitar av allt vad livet kan innebära. Sen får man pussla bäst man vill, för att få ihop ett så bra motiv som möjligt. Jag är nöjd med mitt, faktiskt så skulle jag inte vilja välja bort en endaste bit, inte ens de som gör så ont att titta tillbaka på. För utan dem skulle jag inte vara den jag är idag, och jag vill vara jag. 

 

Jag har så mycket att vara tacksam för. Så många fina människor jag har i mitt liv. Så många fina minnen av människor som jag inte har i mitt liv längre. En alldeles egen Jens, världens bästa. Tänk att jag har hittat min soul mate, det är inte alla som får uppleva en sådan sak. Det är stort. Stort och underbart, oslagbart. Allting annat är en bonus. 

 

 

 

Kärleken finns lite överallt, om man bara tar sig tid att titta...

Joodå, nog är kroppen på g igen. Hormonerna är tillbaka starkare än nånsin. Jag antar att det är bra, att allt fungerar som det ska. Jag morrar och gråter och skojar om vartannat - det är som att ha svept en jävligt stark cocktail av känslor, och nu är jag full. Full och labil. Det kan gå lite hur som helst, stackars Jens som får trippa på den sköra tråden - fullt medveten om att allt han gör mycket väl kan resultera i att hans lynniga sambo biter huvudet av honom. Bara sådär ändå liksom. 

 

Dagarna innan 'den' veckan börjar känner jag mig oftast lite störd i huvudet. Allting är fel, jag vet egentligen inte vad eller varför, men nog fan är det fel. Det kryper i kroppen, så fel är det. Allting liksom skaver. Minsta lilla sak, typ att inte hitta konservöppnaren - kan utlösa en vulkan av fula ord, kreativt sammansatta till en ytterst opassande ramsa. Sen fnissar jag kanske, eller gråter en skvätt. Och så är jag ful också. Och fet, såklart. Ja, rent av äckligast i världen. 

 

Sen när syndafloden väl sätter igång så är jag inte så ful längre. Hjärnan kommer ur sin månatliga psykos och det slutar krypa inuti. Jens vågar skoja igen, utan att riskera livet...

 

Det är skönt ändå att veta varför man blir knäpp en gång i månaden, att det finns en förklaring.

 

 

Vi har haft en jättemysig helg, jag och J. I fredagskväll satt vi ute i växthuset med ett glas rosé, jag tycker så mycket om vår glasbubbla. Den är så full av liv. Små små frön som med hjälp av sol, vatten och lite kärlek har växt upp till starka plantor. Det doftar tomat och kryddor, det finns små röda gubbar. I Min kuvös.

 

I lördags vaknade jag upp med en kaffekopp bredvid sängen. Det är kärlek. Jag får alltid den gula med Lilla My, kanske för att jag brukar ha håret i en såndär knut? Kanske för att jag kan vara lite bitsk ibland? Jens får den med hattifnattarna, för att han är lång och har samma frisyr som dem. Det är kärlek.

 

På förmiddagen sprang jag milen ute vid Domarudden. Kändes som att det flöt på, men tiden säger någonting helt annat. Det retar mig att jag först nu insett att jag var i mitt livs form för två år sedan. Samtidigt är jag fruktansvärt besluten om att komma dit igen, och ännu längre. Har bra disciplin både med kost och träning just nu, jag tror det kommer bli bra det här. Springa är terapi, så det blir mycket löpning nu. 

På eftermiddagen åkte vi in mot stan, lätt kaos på grund av Stockholm maraton. Vi hamnade tillslut på en grekisk restaurang med tända ljus och god mat. Ett par bord ifrån oss satt en äldre man själv med en liten karaff vin och ett korsord. Jag fick ont i hjärtat. Sedan insåg jag att det egentligen inte behöver vara sorgligt, kanske gillar han den där stunden bäst på hela veckan? Bara för att man är själv betyder det inte att man är ensam.

 

Kvällen avslutades med KISS-konserten i Friends arena. Gamla gubbar med teatersmink och platåskor. Hur bra kan det bli? Riktigt jävla bra.

 

När jag vaknade i söndags kände jag mig gammal och bakfull, helt utan anledning. Vi drack ju bara vatten. Sedan vi flyttade ut hit så har livet fått en annan rytm, ett annat flow. Jag är inte längre gjord för folkmassor och sena nätter, nattugglan inom mig har flugit iväg för längesedan. Det känns både lite sorgligt och lite skönt. Jag har landat nu, i mitt paradis. 

 

Jag gjorde klart min byrå, mitt pysselprojekt. Vi har letat länge efter något att ha i hallen, men inget har haft rätt mått. Förutom IKEA:s skittråkiga budget-byrå i furu. Så den fick det bli! En makeover senare så är jag riktigt nöjd, det blev ju faktiskt som jag hade tänkt i huvudet. Och det är inte illa...

Jens byggde friggebod och jag körde 25 skottkärror med grus till uppfarten. Vi hade en hög med tio ton. Det är inte så mycket kvar nu. Bra träning blev det, fast det var min vilodag. Fikapaus under björkarna vid trätrallen, en fantastisk sommardag.

 

 

Helgen avslutades med en tur på motorcykeln. Färden gick till Svinninge och till Täljö, där vi hade sommarstuga när jag var en liten lintott med knubbiga ben. Det är så vackert därute, så vackert att det värker i själen. Det luktar häst, blommor och sommar. Det luktar liv. Åh! Att susa genom en sommarkväll med armarna alldeles för hårt runt J's midja, det är härligt det. Jag är lite rädd också, i kurvorna. Fast jag vet att han kör försiktigt när jag är med. Det är kärlek.