Pysslarn&Pyret

I måndags var en bra dag, dagen då kroppen meddelade att den verkligen var tillbaka igen - dessutom i en mycket bättre version. Sedan i höstas(då vi hade ett tidigt MF) så har jag haft så galet ont varje månad, mensvärk som slitit i vartenda jävla organ den kommit åt. Var inställd på samma sak denna gång, men faktum är att jag mår bättre än nånsin! Inte ont nånstans, tänker inte ens på att det är 'den' veckan. Jag har energi till tusen och magen är inte svullen, jag känner mig faktiskt nästan som en Libresse-tjej. En sån där superfräsch strålande varelse som liksom svävar nån millimeter ovanför marken och bara ler sig igenom det månatliga. Jag sa nästan. 

Det är märkligt ändå, hur man kan bli så glad över något som man tidigare blev så ledsen för. Varje månad när besvikelsen över att "det inte blev nåt den här gången heller", slog till och gjorde vilken dag som helst till den sämsta. När man hoppats så mycket att man faktiskt känt både det ena och det andra. Och så var det inga riktiga symptom ändå, utan bara en väldigt stark önskan.

 

Jag var gravid en gång innan jag och min Jens blev just vi. Då var det 1% chans(eller risk) att bli gravid och det blev jag. Jag blev så förstörd av att se de där två strecken, de var ju helt fel. Det var liksom Ödets jävliga prick över i:et, när mitt liv redan var åt helvete. Det var hösten som går till historien som den absolut mörkaste i min tid. En vän ringde, hon var så ledsen över att de kämpade och kämpade men ändå bara fick ett streck. Och jag var så ledsen över mina två.

 

Så gick tiden och en dag långt senare födde hon en liten dotter, resultatet av att aldrig någonsin ge upp. När ännu en tid gått, så var det jag och J som stod redo att bilda familj. Det blev missfall och sedan var det hopp och förtvivlan varje månad. En annan fin vän ringde och var så ledsen över sina två streck. Och jag var så ledsen över att vi kämpade och kämpade men ändå bara fick ett...

 

Som sagt, livet tar ingen hänsyn - det bara händer. Hela tiden. Man får acceptera att det är så. Det finns ingen kompromiss, ingen kvot av skit som måste uppfyllas innan man får sin lycka. Man får bitar kastade åt sig, bitar av allt vad livet kan innebära. Sen får man pussla bäst man vill, för att få ihop ett så bra motiv som möjligt. Jag är nöjd med mitt, faktiskt så skulle jag inte vilja välja bort en endaste bit, inte ens de som gör så ont att titta tillbaka på. För utan dem skulle jag inte vara den jag är idag, och jag vill vara jag. 

 

Jag har så mycket att vara tacksam för. Så många fina människor jag har i mitt liv. Så många fina minnen av människor som jag inte har i mitt liv längre. En alldeles egen Jens, världens bästa. Tänk att jag har hittat min soul mate, det är inte alla som får uppleva en sådan sak. Det är stort. Stort och underbart, oslagbart. Allting annat är en bonus.