Inte för att jag räknar, men...
...185 dagar kvar.
På måndag går jag in i andra trimestern - tiden går inte så långsamt ändå! Nu börjar jag landa i det här, att det faktiskt kan gå hela vägen den här gången. Inga blödningar eller konstigheter. En mage som börjar synas, uppifrån ser den riktigt gosig ut. Jag har fått tuttar också, har alltid undrat hur det känns...
Jag har mått illa sedan v.7 och det är nog salta kex och riskakor som varit min räddning. Har förbrukat en hel del apelsiner också, det bara rasslar till så är den skalad och uppäten. Jag har utvecklat ett visst sug efter det mesta med citronsmak, samt kommit tillbaka till massa saker jag gillade som liten. Enkla smaker, inget tjafs. Kaffesuget försvann för två månader sedan och har lämnat mig med en viss social tomhet. Jag vill ju vara kaffesugen! Skaldjur klarar jag inte heller av, alla instagram-bilder på kräftskivor har fått det att vända sig i magen...
Nu är jag i v.14 och hade någon vision om att illamåendet skulle vara borta. Istället började jag kräkas för någon vecka sedan, det eskalerade i fredags och sedan gick jag loss på Postafen. Det hjälper! Får behålla maten i magen igen. Bieffekten är att man blir dåsig - vilket har varit rätt skönt faktiskt. Jag har ju den enorma förmånen att vara arbetsbefriad fram till födseln, så jag kan ju dåsa gärnet hela vintern om det skulle vara så. Försöker ändå att inte ta tablett varje dag, det känns bättre att kunna klara sig utan.
Första trimestern skulle jag sammanfatta som en enda ihärdig bakfylla - inte olidlig på något sätt, men ganska påfrestande ändå. Samtidigt vet jag som sagt att jag har det otroligt lyxigt som får vara hemma. Det i sig är en omställning, speciellt efter att ha pendlat och levt två liv innan. Man får så mycket tid, att man slösar den frikostigt på ingenting. Sedan får man lite ångest över att man gjort just ingenting. Mitt liv bestod mest av jobb och träning förut, nu är båda delarna borta. Jag har rört på mig de dagar jag inte mått så illa, men det är inte samma sak. Jag flåsar efter en tur till postlådan, kan inte ge gärnet i gymmet, måste tänka efter en extra gång och undvika vissa övningar - det känns som rehabträning. Jag hatar rehabträning, det kan min sjukgymnast skriva under på...Sprang åtminstone midnattsloppet i Göteborg, det gick på vilja. Det är faktiskt lite jobbigt att inse att konditionen är borta och att man ser ut som en pork chop i sina träningslinnen - tror det tar lite tid för huvudet att hänga med. Jag hoppas iallafall få lite mer energi och motivation när illamåendet släpper, funderar på att börja simma då.
Det känns som en seger att ha kommit hit, även om det är en lång väg kvar. Om en månad är det dags för UL, måtte allting se bra ut då också. Jag är inte orolig egentligen, men jag har lärt mig att aldrig ta någonting för givet. När jag snuddar vid tanken på att det faktiskt kan komma dåliga nyheter, så blir jag rädd. Jag vet inte hur jag skulle hantera en sådan sak, inte när vi kommit så långt. Jag är helt enkelt inte redo för att gå från hopp till förtvivlan en gång till.
