Pysslarn&Pyret

Joodå, nog är kroppen på g igen. Hormonerna är tillbaka starkare än nånsin. Jag antar att det är bra, att allt fungerar som det ska. Jag morrar och gråter och skojar om vartannat - det är som att ha svept en jävligt stark cocktail av känslor, och nu är jag full. Full och labil. Det kan gå lite hur som helst, stackars Jens som får trippa på den sköra tråden - fullt medveten om att allt han gör mycket väl kan resultera i att hans lynniga sambo biter huvudet av honom. Bara sådär ändå liksom. 

 

Dagarna innan 'den' veckan börjar känner jag mig oftast lite störd i huvudet. Allting är fel, jag vet egentligen inte vad eller varför, men nog fan är det fel. Det kryper i kroppen, så fel är det. Allting liksom skaver. Minsta lilla sak, typ att inte hitta konservöppnaren - kan utlösa en vulkan av fula ord, kreativt sammansatta till en ytterst opassande ramsa. Sen fnissar jag kanske, eller gråter en skvätt. Och så är jag ful också. Och fet, såklart. Ja, rent av äckligast i världen. 

 

Sen när syndafloden väl sätter igång så är jag inte så ful längre. Hjärnan kommer ur sin månatliga psykos och det slutar krypa inuti. Jens vågar skoja igen, utan att riskera livet...

 

Det är skönt ändå att veta varför man blir knäpp en gång i månaden, att det finns en förklaring.