Om konsten att hjula med en hand...
...Jag kan inte ens med två.
Ikväll, precis alldeles nyss så kom den där klumpen i halsen. Gråtklumpen. Där sorgen fastnar när man gett sig fan på att den inte ska ut genom tårkanalerna.
Jag har varit borta några dagar, borta men hemma. I Finland, ute hos farmor där tiden står stilla. Där det luktar sommarlov och barndomsminnen, av blandad kompott. Jag minns att jag blev så ledsen när småfåglarna fastnade i de blå plastnäten över vinbärsbuskarna. När jag hittade dem. De såg ju ut alldeles som vanligt, fast stilla stilla...Jag minns glädjen över att sitta i hammocken av trä med min bror. Vi låtsades att det var en tågkupé. Mamma stod bredvid och var konduktör, tittade på våra biljetter innan vi fick kliva ombord. Hon stod för ljudeffekterna också, hon kunde både tuffa och tuta precis sådär som ett tåg! Det var så länge sedan, men ändå känns det som igår. Igår och för hundra år sedan. Det har gått många somrar sedan jag var därute. Nu var första gången utan farmor. Jag vet ju att hon är borta, ändå hade jag inte alls blivit förvånad om jag sett henne stå där med huvudet i trädgårdslandet...
Det farliga med att vistas i det tidlösa, är att verkligheten kommer så snabbt sen. Jag är hemma i Skärgårdsstad igen, hos min fina sambo som pussar mig på näsan och kramar mig extra hårt när jag är sådär ovanligt tyst. Och så brister det. Jag skulle ju inte gråta. Sen lättar klumpen i halsen. Det börjar spöregna ute. Jag springer barfota till växthuset, lyssnar på dropparna mot glaset och tar en liten liten jordgubbe - den smakar så mycket sommar! Allting kommer bli bra.
Jag har en väldigt fin och himla klok vän. När jag precis blivit av min äggledare så skrev hon; "Och du, det är fasen mer impressing med någon som kan hjula med en hand". Jag håller fast vid den meningen, den ger mig hopp. Vi kan säkert få barn ändå, kanske får vi bara kämpa lite till. Det gör jag gärna, för jag vet att belöningen är det finaste en människa någonsin kan få.
Jag ska lära mig hjula. Med en hand.
