Idag är en vacker dag,
en lycklig dag.
Vi har fått se någonting fantastiskt. Ett litet pyre med tickande hjärta och små knoppar till armar och ben. En liten filur som ligger upp- och ner i min mage. Ett litet frö som kommer blomma ut i vår.
För precis tre månader sedan kom jag hem från sjukhuset, alldeles tom i kropp och själ - sådär som det känns när man förlorat något som kunnat bli fantastiskt. Den kändes så långt borta då, bebisdrömmen. Och nu, nu är den lika nära som en hand på magen. Livet är en märklig resa.
Och jag, jag har lärt mig hjula. Med en hand.