Den här bloggen registrerade jag för ett par veckor sedan, när det låg en liten hemlighet i min mage. Tanken med Pysslarn&Pyret var att det skulle bli ett sådant där mysigt krypin med plats för allt från mina små pysselprojekt till träning till att följa lilla pyrets resa. Livet tog dock ingen hänsyn till vad jag hade tänkt - det gör sällan det, för någon av oss. Jag har haft det så bra, så länge. Ni vet, så där bra att man nästan väntar på Den stora smällen - den som slår till några gånger i varje människas liv, den som ingen kan parera. Inte ens med all vilja i världen. Oss träffade den en solig måndag i maj, och det gjorde ont. Så ont som ett utomkvedshavandeskap gör. Så ont som saknaden av en äggledare gör. Så ont som det gör att ha mist sitt efterlängtade lilla pyre. Riktigt jävla ont.
Imorgon har en vecka passerat sedan min operation, jag får ta bort mina 3 plåster. Då får jag se vad som blir kvar rent fysiskt av ett felnavigerat frö. Scars are souvenirs you never lose, the past is never far. Jag tror att det kommer kännas lite lättare då, för nu kliar det så. Både i kropp och själ. Annars så sköter sig kroppen exemplariskt, den läker fort och reagerar som den ska när gravidhormonerna sjunker. Som ett kvitto på att allt fungerar. Om någon dag kan jag till och med jogga. Då ska jag få upp pulsen och känna att jag fortfarande lever - eller att jag lever igen. Under mina tjugofem år så har jag som de flesta andra åkt på några smällar. Första gången så ville jag inte att livet skulle ta slut. Andra gången så trodde jag att livet tog slut. Tredje gången så hoppades jag att livet skulle ta slut.
Fjärde gången så vet jag att livet inte tar slut, det tar bara en paus ibland - och det är okej. Det är okej så länge man vet att man kommer resa sig igen.
Den här bloggen blir kanske allt och kanske inget. En resa, en vän, ett förråd för allt som inte bara ryms i själ och hjärta. Den som vill får följa med, join the circus. Vem vet? Det kanske slutar med ett mirakel.